Ja, det är klart som fan att den har gjort det (i vår generation i Sverige).
Tittade med blandad förtjusning på Ekdahl och Hakelius program i går som bland annat debatterade om feminismen gått för långt. Måste säga att mitt eventuella förtroende för feminister avtog betänkligt efter programmet. Det är ju självklart att män och kvinnor inte är jämlika om man ser på världen som helhet och att det måste till förändringar (kanske t.o.m via politisk beslut) för att få mer jämlikhet mellan könen och stärka kvinnans roll i samhället. Däremot borde väl t.o.m de mest inbitna feministerna kunna erkänna att vi har kommit en bra bit i Sverige; kanske t o m tillräckligt långt på vissa områden. Vad strävar vi efter egentligen? Det är i mina ögon självklart att män och kvinnor ska ha samma möjligheter att utvecklas i samhället, men det behöver ju inte innebära att män och kvinnor ska göra samma saker. Jag hävdar bestämt att män i vår generation tar minst lika stort ansvar för barn och hem som kvinnorna gör. Jag hävdar också att kvinnor och män har samma möjligheter att skaffa sig en bra utbildning och komma in på arbetsmarkaden. När det gäller möjligheterna att gör karriär har det också skett dramatisk förändringar det senaste årtiondet vilket är jättebra. Däremot har jag upplevt allför många gånger både som arbetsgivare, vän och kollega att det saknas vilja och mod hos en del duktiga kvinnor att gå vidare i karriären trots att enormt mycket tid och kraft har ägnats åt att hitta en lämplig KVINNLIG kandidat och trots att kvinnorna ifråga lever ett mycket jämlikt hemmaliv. Vad beror då detta på? Ja, inte vet jag, men en inte alltför kvalificerad gissning är att män och kvinnor (fortfarande) är lite olika som individer och har olika värderingar trots alla försök att likforma oss.
Att de ”traditionella könsrollerna” däremot lever kvar i högre grad i våra föräldrars generation har jag svårt att förneka men kanske måste man någon gång gilla läget och inse att det inte skulle spela så stor roll för en 70-årig kvinnas utecklingsmöjligheter om hennes man började städa mer utan istället fokusera på den förändring som skett och sker.
Det faktum att det fortfarande finns rötägg i vår generation som skiter i att ta något som helst ansvar för sin familj och misshandlar sina kvinnor är ju självklart inte acceptabelt, men det kommer man i mina ögon aldrig att kunna lösa genom jämställdhetsdebatt eller lagstiftning (misshandel har väl varit förbjudet ganska länge?) eftersom det handlar om misslyckade individer helt utan självförtroende som behöver tas om hand på något annat sätt.
Sen har vi ju frågan om jämlikhet, rättigheter och skyldigheter när det gäller sex, men det är ju en helt annan fråga…..
Etiketter feminism, jämställdhet
